Tänk om de inte kommer tillbaka?

Jag sitter nu helt ensam på jobbet utan någon att prata med. Det är lite skämmande. En liten förvirrad tanke har börjat ta form i mitt huvud. Längst där inne börjar en tanke ta form. Det började i morse när jag åkte till jobbet. Det kanske är det här som är slutet? Det finns inget folk på tunnelbanan länge. Vagnarna skrammlar tomma. Gatorna är tomma. Inga bilköer, ingen rusning. Till och med min maillåda på jobbet ekar tom, som en vittnesbörd om att ingen längre finns på andra sidan. Tänk om alla har åkt bort och aldrig mer kommer tillbaka? Jag tänker mig att sommaren går över till höst. Träden kommer skifta färg till alla nyanser mellan gult och rött men det fortsätter att vara helt dött i trafiken, på tunnelbanan och på gatorna, restaurangerna, parkerna, torgen. De vackra löven kommer sedan falla tyst och jag fortsätter med att inte möta någon när jag går ut på gatan. Snön faller sedan lätt i början av december och staden fortsätter vara tyst och stilla, utan liv. Tänk om de inte kommer tillbaka?

Avskuren och förvirrad

Nu börjar det bli lite abstinens... Jag känner att jag börjar få sämre grepp om verkligheten. Jag känner att det händer saker som jag inte har någon koll på längre. Det skulle kunna hända vad som helst där ute utan att jag har en aning om det. Det är en liten oroskänsla jag känner inombords som blir lite starkare för varje dag som Bloglines är nere och jag inte kan läsa mina feeds. Bara att jag inte kan läsa vad som händer på kontoret, ja alltså Dilberts kontor, eller vad som händer i p-petters liv, gör att jag känner mig avskärmad. Jag känner mig avskuren och förvirrad, ute ur loopen, minst sagt. Det är helt ok att åka till landet där det inte finns några datorer men den stora skilldanden är då att jag har valt det själv. Nu har jag ingen som helst möjlighet att påverka situationen. Skrämmande.